Följande är en artikel skriven av Maria Bergström för Lidingö Sportskytteklubbs klubbtidning Pangnytt i januari 1999.

Pangnytt-profilen.

   Åke Nordin, pistolskytt tävlandes för Upplands Väsby Psk och Sverige. (Från 1/1 2013 för FOK Borås.) Har du varit på någon fältskyttetävling så har Du sett Åke. Det är han den där långa killen med mustasch och glasögon som på alla tävlingar verkar vara en toppskytt av kolossalformat, arrangör, tävlingsledare och som ser till att det blir resultatlistor både på plats och på nätet.

   Nu kanske det inte alltid är så, men Åke är så engagerad i ALLT så man kan tro att det är så. Det är mycket därför jag denna gång gått över Lidingöbron och känt lite på pulsen på en medlem i en annan klubb.

   Sten Åke Nordin är född 1955 i Gamla Uppsala med mor, far och lillasyster. När Åke var åtta år flyttade familjen till Märsta. Pappa jobbade på Beckers som företagsekonom, är frireligiös och vapenvägrare och Åke har så länge han kan minnas varit intresserad av vapen. Man kan ju lätt se en och annan konflikt framför sig mellan far och son, men icke. Åke har alltid varit en snäll pojke som vid 5-6 års ålder bara hade en önskan; en knallpulverpistol. Han lovade att om han fick en sådan skulle han aldrig önska sig något annat. Efter mycket tjat fick väl mor och far ge med sig. Om han hållit det där löftet om inga fler önskningar, är väl lite oklart kanske.

   Som liten grabb ville Åke bli stridsvagnsförare men när han kom till mönstringen ansåg man att han var för lång och inte tillräckligt fysisk stark. I stället togs han ut till pionjärgruppchef. Men eftersom han sedan 15-årsåldern varit med i FBU (frivillig befälsutbildning) sökte han till en militär gruppchefsskola med avsikt att bli yrkesmilitär.

   I FBU sköt man med mausergevär. Åke tyckte det var roligt att skjuta men anade inga direkta talanger.

   På hösten första terminen i gruppchefsskolan fick Åke problem med luftrörskatarr som efter jul blev elakartad och vid en övning i Idre blev han inlagd på sjukhus i två månader och planerna på en karriär inom det militära grusades alltmer. Nu efteråt kan Åke tycka att det var tur att han inte blev någon militär för han är för snäll.

   Efter lumpen 1975 var arbetsmarknaden ganska gynnsam och Åke blev direkt erbjuden ett jobb på Philips där han under 15 år avancerade inom dataområdet med bl.a. montering av dataenheter, kretskortsritande och andra nödvändiga detaljer till bankdatasystem. Ett tag jobbade han med att reparera Dell-datorer på Teli Service. Fr.o.m. sommaren 2003 kör han taxi för Taxi Stockholm. I augusti 2012 flyttade han till Borås och jobbar där med att köra för TaxiKurir.

   Något år efter lumpen stötte Åke ihop med ordföranden i FBU-föreningen som han tidigare hade tillhört. Han fick med honom på deras seniorsida. Föreningen var mycket aktiv med hemortskurser samt träning och tävling i k-pistskjutning. Man var mycket ute externt och tävlade och det är det som lagt grunden till Åkes intresse för fältskjutningar. Själva skjutningen med k-pist gick inte så där jättebra. K-pisten som han lånade gick snett och kändes klumpig. En och annan medalj blev det väl men inte mer.

   1980 på ett k-pist-klubbmästerskap på Järva, Höstlövet, pågick även en tävling i pistolskjutning och en FBU-kompis som var polis såg till att Åke lånade en 9 mm-pistol och fick hänga med. I början av tävlingen gick det väl si och så men på slutet gick det riktigt bra.

   Polisen var medlem i Upplands Väsby Psk och tog med Åke dit. I januari 1981 lämnade Åke in sin medlemsansökan och på dagen sex månader efter att medlemskapet beviljats hämtade han ut sin första licens, en pistol Vostok kal. 22. Varför det blev just en sån pang var av rent ekonomiska skäl för den var billig.

   På den här tiden var nybörjarkurser inte så vanliga så man fick ta lärdom av klubbkamrater och det gjorde Åke. Skjutresultaten förbättrades hela tiden och redan efter tredje banskyttetävlingen på våren 1981 stod den 46 i protokollet och på nästa tävling 47 osv.

   Reglerna är ju att man måste gå i klass 1 i tre år och under den tiden vann Åke, som han själv säger, "snuskigt mycket". Han hade hård konkurrens av en annan duktig klass-1-skytt tävlandes för Pf FRAM, Peter Nordgren och de kämpade hårt mot varandra.

   Upplands Väsby var redan då en stor klubb med många duktiga skyttar och mycket aktivitet internt och externt och det kändes helt naturligt för Åke att åka ut och tävla eftersom det var så han var upplärd från FBU och k-pisttävlandet. Han har aldrig varit intresserad av att bara tävla på hemmaplan.

   1981 måste ha varit ett ganska betydelsefullt år för Åke;

  • Han var med på sin första externa tävling och tog där direkt en standardmedalj i brons.
  • Han slutar skjuta k-pist eftersom man inte kan träna själv, det är svårt att få licens på en k-pist och det känns inte bra att blanda det olika skjutteknikerna.
  • Han flyttar hemifrån.
  • Han skaffar sin första 22:a och senare en svartskrutsrevolver och en 9 mm pistol.
  • Han deltar på hösten på sin första nationella tävling - Norrtäljeträffen, som han sedan dess varit trogen vart enda år.
  • Framgångarna bara haglar.

   1988 blev han kretssekreterare inom Stockholms-kretsen. Hur han fick tiden att räcka till trots heltidsjobb, arbete på klubbnivå, arrangör för SM och så allt jobb på förbundsnivå, det är gåta, för ni skall veta att bara jobba i en idrottsklubb aktivt kräver minst lika mycket tid som en heltidstjänst och har man redan en sådan blir det all fritid som går åt och allt helt ideellt. Han lämnade uppdraget efter 9 år.

   Åke åker på alla skjuttävlingar som han kan och det brukar kunna bli ca 40 st per år. Han tycker det är så oerhört roligt och kan inte låta bli att åka trots att ekonomin inte alltid tillåter det med allt bilåkande. Startavgifterna brukar kunna betalas med inskjutna prispengar.

   Omkring 7.000 skott avfyrar Åke per år (500-1000 st 765:or, 5000 st .22:or, 50 st 9 mm, 500 st B och sen lite revolver). Roligast är förstås fältskjutningar och han rangordnar vapengrupperna så här: A sedan kommer C, B och sist R. Han skjuter det mesta utom svartkrut, fri- och luftpistol.

   Någon riktigt duktig precisionsskytt tycker han inte att han är. En muskelbristning i axeln förhindrar honom att träna precisionsskyttet så mycket som det skulle behövas. Däremot har han goda talanger vid snabbare skytte för han kan göra många avfyrningar med tillräcklig hög precision under kort tid. I standard är han bäst på 20-sekunders delen. Personbästa i ban är 293 poäng som han sköt i Sport SM i Borås för ett par år sedan.

   Förutom alla framgångar på "vanliga" tävlingar kan nämnas att han under årens lopp varit en flitig deltagare på svenska mästerskap:

1987: 3:e plats i fält A
1988: 3:e plats i fält A
1991: 2:a plats i fält A
1992: 2:a plats i fält C
1995: 3:e plats fält B
1996: 1:a plats fält A
1999: 3:e plats fält B
2001: 2:a plats fält B
2003: 3:e plats fält A
2005: 3:e plats fält A
2006: 3:e plats fält R
2010: 3:e plats fält A
2014: 2:a plats fält A

   Han är ett föredöme när det gäller den mentala biten. Han tänker alltid framåt, kopplar bort ev. dåliga serier. Före en tävling är han mentalt förberedd på att vinna och måste tro att alla andra skyttar är sämre. Det är bara segrar som räknas.

   Han är egentligen inte någon spontan person men kan mycket spontant skrika ut sin besvikelse vid en dålig träff på en tävling, till andra skyttars förargelse. Skjuter han en 50:a jublar han inte inombords utan konstaterar lugnt att det är som det skall och kan lika gärna skjuta en 50:a till. En åtta eller nia är ett misslyckande.

   Jo, Åke kan vara nervös på större tävlingar men sällan på en krets- eller klubbtävling. Lite nervositet kan t.o.m. hålla adrenalinet på lagom nivå och ge kanonresultat. Det har hänt vid något tillfälle att han kommit nervös till första station på en fältskyttetävling, kanske tappat ett par skott, nervositeten är som bortblåst och han skjuter fullt resten av tävlingen. Två bort är ju inte illa.

   Han tävlar bara mot sig själv. Om han missar är det bara hans eget misstag. Han är en svårstörd skytt eftersom han har en hög koncentrationsförmåga. Sitter han t.ex. och läser något intressant tappar han tid och rum och har svårt att passa tider. Lite hopplös där alltså.

   Han är en mycket duktig skytt men tränar inte sin fysik annat än att han cyklar till jobbet, men det är närmast av ekonomiska skäl. Något konditionsfenomen kan man inte beskylla honom för att vara.

   Han tar ca 100 poäng i standardmedaljer varje år (silver = 2 poäng och brons = 1 poäng). Totalt är han nu uppe i över 1000 poäng och lär leda denna "liga". Rekord är 53 silver på ett år. Att ta en bronsmedalj räknar denna elitskytt som ett misslyckande - det ni.

   Men har inte karln några andra intressen än skytte undrar jag och ber Åke fördela sina intressen i % och det blir ungefär så här:

   Skytte samt datorer och tillhörande databehandling: 60%-70%.

   Hund 20% (Åke har en tervuerens, belgisk vallhund, som heter Miki. Vi beklagar att vi trodde det var en blandras….). (2013 har han två hundar, en schäfer vid namn Nox och en Shetland sheepdog som heter Tobbe.)

   Övrig ledig tid går till Frimurarorden med främsta syfte att bli en bättre människa genom fyra grundförutsättningar; Tystlåtenhet, Försiktighet, Måttlighet och Barmhärtighet.

   Sist men förhoppningsvis inte minst sambon Marie-Louise. De träffades på skjutbanan en gång men Marie-Louise vill nu hellre sova på morgonen än flänga upp i ottan för att åka på en tävling så det blir inte så mycket skytte för hennes del längre.

   Åke är en oerhört snäll person som börjar kunna säga nej när tiden inte räcker till. Just nu (1999) är han "bara" biträdande tävlingssekreterare i klubbstyrelsen och jobbar ganska mycket på Pistolskytteförbundet med bl.a. deras datorer och hemsida.

   Han ingick i arbetsgruppen för tävlingsgrenen "enskild fältskjutning" där träffsäkerhet (sätts under de svåraste prov) och reaktionsförmåga (alla mål måste vara rörliga och visas slumpvis i 3 sek) är utslagsgivande. Tanken är att denna gren skall vara det absolut svåraste inom det nationella skyttet som skall ge de allra bästa skyttarna utmaningar. Hur det går med planeringen får den som vill höra med Åke om. E-mail: stenake.nordin(at)bredband.net.

   Jag bad andra människor som känner Åke om ett utlåtande och där fick jag höra att Åke alltid vill hjälpa till men hinner inte alltid vad han lovar, tar sällan emot kritik, har hund och katt, gillar att sjunga och tar gärna ton på fester, är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och ett absolut datafreak. Det lär inte finnas något vardagsrum hemma hos Åke - det är ett datarum.

   Pappa Nordin lär idag vara mycket stolt över sin sons skytteframgångar, trots sin egen inställning till vapen.

Maria Bergström, LSSK

Sidan uppdaterad 14-07-07.

Tillbaka.